Glass och regn

Krabba i stranden

Den statliga glasskedjan Coppelia ar en uppfriskande tillflykt i den kubanska hettan. Du behover 5 pesos (1,5 kr), lite talamod och mycket plats i magen. Det kan handa att man blir avskrackt av den enorma kon som slingrar sig runt omradet men frukta inte! Det galler bara att ta en annan ingang sa har man vipps ett bord. Glassmenyn har inga variationer det finns en glassort for varje dag, den som servitrisen mumlar nar hon narmar sig ens bord. Det gor att bestallningen gar snabbt, anda far vi vanta. Den langa vantetiden far en att fundera over hur man lyckas ha 10 anstallda i glasbaren, inga komlpicerade bestallningar och anda sa sitter gasterna som otaliga barn. Det ar den kubanska servicen. Runt om en sitter stora familjer, kompisgang och par o slanger i sig den kalla glassen. Vissa har tankt efter. Det sitter en stor kvinna med en annu storre tupperware lada o haller over fem, sex kanske sju portioner glass. Nar den stora glassportionen glanser mellan dina hander sa forsvinner alla oroligheter. Du ser inte att det krokiga metal foremalet i din hand forestaller en sked. Du kanner inte varmen. Du hor inte barn skriken. Det ar bara du o glassen.

Varme och mer varme. Tyvarr kan man inte spendera alla varma timmar om dygnet pa Coppelia. Jag tror att dom skulle ga i konkurs. Det gar att spendera nagra timmar vid stranden. Men da ar det bokstavligtalat tva timmar. Efter det sa blir varmen outhardlig. Det karibiska havet som till en borjan var ljummen och vacker blir till en kokande soppa. Det enda man vill ar att springa till den luftkonditionerade bussen som tar en tillbaka till staden. Det ar inte sa konstigt att jag borjar gladja mig over ovadret. Nar jag ser de graa molnen som samlar sig kring himmel ler jag och hoppas pa regn. Det ar riktigt mysigt att ata tropisk frukt medan blixten slar och askan danar utanfor ens fonseter. En host i kuba J